*skitsamma*

När jag mår riktigt dåligt, bara vill försvinna och gråta några badkar brukar jag sätta på en speciell låt. Spelar den om och om igen tills alla tårar är slut- då mår jag bättre. Jag behöver få vara ledsen en stund, speciellt för mig själv. Bara tänka å tänka å tänka, grubbla över sånt som tynger mig och bolla med mig själv.
 
Låten som får mig att gråta ut och sedan resa mig igen....
 
 
Fast, det finns en låt till. En vacker låt som gör mig väldigt känslosam...
 
 

Upplägg- ridpass

Tror att alla ryttare lägger upp sina ridpass på olika sätt. Vissa planerar inte utan rider bara "här och nu" medan andra planerar varenda minut av ridpasset. Jag brukar planera några saker inför varje ridpass- men ofta som det ändras då Mimmi är på något speciellt humör och vägrar att göra dittan å dattan.
 
MEN, inför varje pass värmer jag upp såhär:
 
* 10min skritt. Minst 5 på långa tyglar, sedan kortar jag och börjar pilla henne lite i munnen. Ber henne gå undan för skänklarna och ställer in och ut.
 
* Travar 10min på volter- stora som små. Serpentiner, trav- skritt 4 steg- trav. Mycket öka och minska, kort och länga, samla och verkligen aktivera henne.
 
* Arbete i galopp på volterna, samla och länga. Även öka på långsidorna och korta på kortsidorna.
 
 
När hon går fram och verkligen lyssnar, är mjuk och hittat sin egna motor är hon helt sjukt rolig att rida. Då brukar jag försöka mig på de jag planerat för passet.
 
T.ex. om jag vill göra övningar i galopp.
- Då börjar jag (t.ex.) med att flytta ut bakdelen på öppna sidan på volten. Sen samlar jag och ökar mellan. När hon gör som jag vill går jag över till nästa övning.
 
- Då är det skänkelvikningar i galopp (som vi inte tränat speciellt mycket på). Efter det tränar vi förvänd galopp och när hon gör 100 rätt- slutar jag.
 
-Då brukar jag bryta av till trav och jogga ner henne i lång och låg form. Sen skritt i 10min på långa tyglar innan jag hoppar av och klappar.
 
Ungefär så rider jag ett "vanligt" dressyrpass. Min vanliga uppvärmning som passar Mimmi bäst och sedan passets övningar. Ibland tränar vi nästan bara i trav, ibland mycket mycket övergångar då vi är rätt kassa på att göra dom snygga.. sen kanske vi blandar in bommar och kör då mer "lydnad" osv. Aa ni fattar!
 
Hur gör ni? Planerar ni era ridpass?
 
 

Så ser jag på min framtid

Det som ligger närmast nu är gymnasiet. Har skrivit en del om mina tankar så tror ni har lite hum, om inte så läs här. Men sen då?
 
Jag vill läsa på högskola efter gymnasiet, det vill jag. Jag vill då gå en speciell utbildning på Flyinge och även köpa egen lägenhet nära skolan. Gå där 3 år (tror jag att det är), så alltså gå ut som typ 21-22 åring. Efter gymnasiet och högskolan ska jag ut och jobba. Jobba ett-två år och spara pengar till en lång resa.
Något som är viktigt för mig är att jag ska ha några "roliga" år med festande och resande med kompisar och pojkvännen när skolan är klar.
 
När jag börjat mogna lite vill jag faktiskt gifta mig.. haha vet att det låter töntigt, men jag vill, just nu. Kan lätt tänka mig att vara 25-26 år och stå där framme i en vit klänning med blommor i handen. Bilden är vacker...
 
Så, efter mitt bröllop är det ut och jobba i europa i stora stora tävlingsstall, skaffa mig kontakter och erfarenheter. Mmm, lääängtar <3
 
Sen, ännu längre fram, om 15-20 år kanske så ska jag bosätta mig på en stor gård. Tävla på hög nivå och rida in/rida till hästar. Det ÄR min dröm! Vakna tidigt varje morgon och sedan vara i stallet dagen lång när " alla andra " sitter inne på kontor. Haha okey okey, långt ifrån alla! Men jag kan inte se mig själv inne på ett kontor. Jag VILL jobba med mina hästar...
 
 
Okey. Tankar jag har nu som 15 åring kan lätt ändras, men detta känns bäst nu, min väg är uppbyggd såhär. just nu.
 

Ingen trampar på oss

Jag och mina systrar har väldigt mycket "power" i oss, ingen trampar på oss, och om dom gör det.. då lär det göra mer ont på dom än på oss. Jag vet inte om det är uppfostran eller personlighet.. men vi har mycket attityd och skinn på näsan, vi är framåt och tar för oss.
 
Jag hade kunnat vara mobbad hela mellanstadiet, men tack vare mycket attityd hann jag sätta dom på plats innan dom hann sätta sig på mig. Detta vågade jag tack vare mina föräldrar och mitt självförtroende.
 
Och nej, jag sa inte ifrån genom att börja mobba eller trycka ner andra. Jag bara tittade dom i ögonen och frågade: Varför säger ni så? Haha ni skulle sätt hur paffa dom blev ;)
 
Det har alltid varit grymt töntigt att rida genom hela min uppväxt, asså OM jag fått höra det många gånger! Jag vet inte riktigt varför faktiskt, att sätta sig på ett djur på 5-600kg anses väl inte lika coolt som att sparka på en liten boll :/ Så killarna höll ju på, kasta ord lite hur som helst, hacka på mig och mitt intresse. Varför kan man ju undra, det gjorde jag. Alltså ställde jag frågan rakt ut, till dom.
 
Detta var 3 killar, tajta som jag vet inte vad. Klart som fan dom tyckte det var tufft att vara spydiga och hacka lite, det var ju inne! Men bara när dom var tillsammans, annars vågade dom ju inte. Synd bara att dom inte "kom åt mig". De gav sig på fel tjej, eller rätt kanske? För min kompis kom dom åt men hon ställde sig bara bakom mig, jag fixade ju det och hade alltid gjort!
 
Jag sa allt till mamma, allt dom gjorde! Så jag hade ju massa stöd, hon stod bakom mig till 110 liksom, pappa med.
Men jag lät killarna hållas flera år, om det rorar dom så varför inte? Dom tyckte ju att det var så kul, visst jag blev väl lite sårad men inte så farligt. Dock tröttnade jag en dag, där gick min gräns.
 
Jag gick då fram till en av våra lärare med en blyg kompis i bakgrunden och sa att jag ville få stopp på detta. Var less på att killarna alltid höll på att dissa min sport, det jag älskade och det jag brann för. Jag hade väldigt bra lärare, vi satte oss i ett rum på rasten och tog in killarna, en efter en. Jag ställde frågan rakt ut, rätt upp och ner: Varför håller ni på och hacka på mig och min sport? Varför säger ni att hästar suger?
 
Hahahaha ååh vad jag skulle viljat filma det! Tror ni dom var lika tuffa eller? ;) Dom satt såå och skämdes, tittade ner i bordet, vred på sig och det enda som kom ur deras munnar var: ääääääääh, vet inte.
 
Efter den dagen hade jag inga problem med dom alls. Den "jobbigaste" kom till och med fram till mig och sa: jag red igår! Fatta att jag var glad då eller. Tuffaste killen hade ridit, wooow, girlpower. Får man lov att säga så om sig själv?
 
 
Min minsta syrra är så söt, hon har verkligen skinn på näsan och är helt orädd för nya människor och saker, hon tar för sig och hon ser till att synas och höras. Jag älskar sånna barn! Som vågar och som har egen vilja, inte bara följer strömmen och står tyst i bakgrunden.
 
Jag tror att hon vågar såpass mycket då jag och Lowa är så mycket äldre. Hon vill ju hänga med "stora tjejerna" och då får man se till att höras. Hennes kompisar är lite tystare medan hon bara pladdrar på! High 5 på den!
 
Och så Lowa... oj OJ oj. Tjejen med ATTITYD!! Ohjaa vad den ungen kan vara bitchig. Haha men det är bra, hon får killarna att krypa. I hennes ålder, är det killarna som är stora problemet oftast. När det är tykna och kaxiga, får andra tjejer att gråta ställer hon sig framför dom och skäller ut dom efter noter. Hon är den i tjejgänget som säger ifrån och stampar tillbaka. När Lowa är arg.. då är alla andra tysta. Ingen vågar säga nåt.
 
BRA syrran, visa vad som är rätt att fel! Killarna ska inte tro att dom "äger" oss och att dom är mycket bättre. Vi är lika bra, lika mycket värda. Gött syrran, älskar din attityd. *girlpower
 
 
Grabbar, se upp! Här är tre systrar med attityd. Och då menar jag verkligen ATTITYD
 

Mah love...

Jag och min pojkvän har varit ihop i över 8 månader... åtta hela månader... tiden har gått fort men det har också hänt mycket. Han känns inte som samma person nu som då, och jag känner mig inte som samma person då som nu. Ska försöka reda ut mina tankar, lite rörigt dock. Tar en sak i taget:
 
* Förutom att vi lärt känna varandra bättre så har vi både växt på insidan. Att vara älskad av en annan människa på detta sätt stärker en otroligt som person. Vi människor har något slags behov att vara bekräftade av andra. Om vi har någon eller några som tycker om oss är vi "bekräftade" och då känner vi oss mer värda.
 
Men är det så? :/
 
Jag känner mig finare som person NU, än vad jag kände mig innan Johan. Det är fakta liksom. Jag tyckte om mig själv och så, fast inte alls på samma sätt.
 
När man dagligen får höra hur bra man är, hur mycket personen behöver en och hur omtyckt man är börjar man så småningom tro på det. Det stärker och ger en väldigt go känsla i magen, men klart att man själv kan "skapa" den känslan hos sig själv utan någon annan som trycker in det i huvudet på en. Dock tror jag att det är mycket svårare och kräver nåra år på nacken.
 
 
* Jag och Johan har också kommit varandra väldigt väldigt nära. Är jag ledsen, han är den första som får mitt sms. Får han A i hkk, är jag den första som får hans samtal (hoppas jag ;). Kan jag inte sova, amme då är det Johan som får alla nattsms och faktiskt svarar på dem ofta <3
 
VI pratar om allt. Precis allt. Det är väldigt skönt att ha en sån nära person men det var lite svårt i början att lämna ut sig så också. Det finns nog ingenting han inte vet och det är så det ska vara. Jag litar på honom! Det är inte jobbigt längre, bara roligt faktiskt :) 
 
Oavsett om det är en positiv eller negativ förändring i mitt liv, Johan får veta först! Det är som en bättre hälft, han är halva jag och jag halva han. Utan honom är jag alldeles tom och kall. Då är livet helt plötsligt mycket gråare. Men tillsammans ser jag enhörningar och rosa moln överallt XD
 
 
* Kärleken då är inte som nu. När vi blev ihop hade jag precis börjat bli kär och allt var väldigt nytt. Klart jag gillade Johan, men långt ifrån SÅHÄR. Vi växte tillsammans, närmare. Kärleken till honom växte fram och det var en liten chansning när jag valde att bli ihop "officiellt", antingen skulle det bli som det blev, eller så skulle vi göra slut efter 1 månad. Det var lite så! Som tur var och till min stora glädje växte det och bandet blev starkare och starkare. Låter säkert jättelöjligt, men hittar inga andra ord att använda.
 
* Att flytta.. längre bort, flera timmar bort. Det TAR emot, något enormt. Jag tycker vi ses sälla nu (och då bor vi 12min från varandra med bil). Hur blir det sen då? Kommer vi kunna ses varje helg? Kommer vi fortfarande orka? Kommer kärleken hålla på flera mil? Jag HOPPAS det och jag ska verkligen göra allt för att det ska gå, ska kämpa in i det sista.
 
Men ändå, dessa frågetecken. Hm, de blir inte lätt. Många nätter med tårar som klättrar ner för kinderna och samtal i timtal, ännu fler sms och en stor saknad. Men jag är övertygad om att det kommer funka ändå. Fast.. jo men det kommer gå! Jag vet att det kommer bli jobbigt för båda. Men varför skulle de inte funka?
 
 

*träningsinlägg*

Jag älskar att träna för er som inte visste det så denna önskerubriken blev snabbt en favorit och ser verkligen fram emot att få skriva och dela med mig till er! Tack Noami för rubriken :D
 
Att träna är något jag tycker är sjukt kul och verkligen brinner för. Ut och springa på grusvägarna, göra armhävningar i gräset på sommaren och se hur kroppen mår bättre. Jag mår som bäst när jag är i form! Mitt träningssug kommer på sommaren, då jag är långledig, har tid, lust och ork. Då är min kropp som mest vältränad och pigg. Åhh, love it!
 
Varför det inte håller i på hösten är för att då börjar skolan igen. Läxor tar all träningstid, vill umgås med både min pojkvän, kompisar och hänga i stallet. Då får man priotera bort vissa saker och att springa vid 18 när de är svart ute och vägarna blöta efter allt regn- naah. Lagom sugen då tyvärr :/
 
För att hitta ett riktigt träningssug inspireras jag av bilder på nätet som på insta och facebook, även bloggar och personer i min omgivning. När jag är inne i en träningsperiod gör jag ett schema, springer ungefär varrannan dag och då minst 5km. Sen cyklar jag på motionscyklen ibland och gör även en del styrka.
 
Såhär kan ett träningsschema för mig se ut när jag är som mest "igång":
 
Måndag- Rida 60min + 30min styrka
Tisdag- Springa 7-9km
Onsdag- 1 mil cykling + 20min styrka
Torsdag- vila
Fredag- 1 mil cykling
Lördag- Rida 60min + springa 3-5km
Söndag- springa 8km + 20min styrka
 
Ungefär så, sedan kan det komma hinder och att jag hoppar över någon springtur då och då, men när jag är som mest tränad och motiverad följer jag till punkt och prick.
 
Jag tränar inte för att bli smalare eller gå ner i vikt, jag är nöjd med min vikt och min kropp. Jag tränar för att det är galet roligt och för att det gör mig väldigt lycklig! Jag älskar att känna mig fit, äta bra och träna lagom. Känna att kroppen är med mig, att magen är snyggt tränad och benen fint musklade. Men lagom, inte för mycket. Lagom är bäst.
 
 
Åhh nu vill jag ha sommar och börja min träningshysteri igen... bara 6 månader kvar, bara 6 månader...
 

school

jag gillar inlägg om skolan, synen på det.
 
Min syn på skolan har jag fått tack vare mina föräldrar. Skolan är A och O- alltid varit för mig. Sista året jag gick på dagis längtade jag varje dag efter att få börja i skola, bli stor och lära mig saker. Jag har alltid gjort mitt bästa, vilket visat bra omdöme och lite "favorit" hos lärare. I sjuan hände något, jag bytta skola, klass och lärare. Matten ba dog och språket blev svårare och svårare- kändes som om jag hade missat en årskurs :/
 
Men sjuan för mig gick bra, visserligen inte alls så bra som jag hade hoppats då det var tufft och jobbigt- men det gick.
I alla fall så gick jag vidare upp till åttan och klarade första terminen med helt okej betyg, inte ett enda F eller E. Våren gick ännu bättre. Nu i nian känner jag att jag är ikapp. Jag har flera höga betyg och till våren vill jag höja mig ännu mer. Jag tycker skolan var mycket roligare i låg-och mellanstadiet men högstadiet har gått jättebra, kan inte annat än vara nöjd.
 
Sedan så har jag och mina klasskamrater valt en speciell inriktning under 7-8-9:an. Vi har nästan 3h musik i veckan vilket gör att skolan blir mycket roligare. Visserligen blir det tuffare med läxor och aktiviteter men det är det värt.
 
Barnmusikalen är det roligaste jag någonsin gjort. Den veckan... börjar lipa snart för jag saknar det så!!
 
Jag tycker att skolan är bra på många sätt! Men jag tycker dock att man ska höja upp elever och inte trampa på dem.Visar de engagemang och vilja- varför sätta ett dåligt betyg och trampa på självförtroendet termin in och termin ut? Fine, förtjänar inte eleven högre så är det ju rätt, men läraren (tycker jag) isf ska hjälpa eleven till högre betyg och uppmana. 
 
I alla fall så JA skolan är bra och jag tycker det är synd att alla inte har föräldrar som förklarar varför man går till skolan och varför det är viktigt. Det handlar ju om ens framtid! Ju bättre ifrån dig du gör i skolan desto lättare blir det för dig att gå den utbildningen du vill och jobba med det du vill. Skolan förbereder dig för ditt framtida arbete. Ta vara på skolåren, kasta inte bort dem!
 
 

Framtiden- gymnasiet

Gymnasiet- Oj vad jag längtat alla år, sätt fram emot att få rida på skoltid och utbilda mig till det jag vill jobba med. Hästar. Alltid varit säker på vilket gymnasie jag vill gå på, vilken linje och suttit och drömt om det i flera år. Då menar jag många år.
 
NU, när det snart är dags för mig att välja kommer allt- Men.. kanske... varför... tänk om... framtiden då... ifall... om. All beslutsångest, alla frågetecken, alla "tänk om" bara väller fram. Det tar inte stopp. Det finns 2 skolor jag velar mellan, 3 linjer. Men jag har inget tredje-val :O
 
Jag har lite panik över detta, känner mig inte redo att ta detta beslut än även om jag känner mig såå redo för att flytta. Jag känner mig stor och självsäker, men ändå liten och "mammasflicka". Känner mig trygg men ändå otrygg. Allt på en och samma gång.
 
Problemet är att linjen och skolan jag alltid drömt om att gå på är natur och det finns inget annat. Jag vill inte läsa natur, jag vill verkligen inte det. Jag vet att det är en sjukt bra grund, ger en alla förutsättningar och man har liksom alla möjligheter efter gymnasiet. Jag har väl inte så svårt för biologi, fysik och kemi- men behöver ändå plugga!
Matte... jag var bland de bästa i klassen hela låg och mellanstadiet, kom hem med alla rätt på varenda matteprov. Jag älskade matte, tyckte de va busenkelt och jätteroligt.
 
Men. I sjuan, hände nåt. Jag vet inte vad, allt blev plötsligt jättesvårt och jag förstod ingenting. Mina klasskamrater bara rusa iväg och jag liksom blev helt paff. Ba: VAD HÄNDE? Okej jag suger inte på matte, jag har C vilket är ett helt okej betyg för mig. Men när de klättrar upp på B och A-nivå, då pallar jag inte mer.
 
Jag har hört och vet att natur är mycket plugg, det är ingen lätt linje. Jag tycker inte att kemi, matte, biologi och fysik är kul. Inte nån stans. Alltså känns inte just den skolan och linjen jag alltid varit bombsäker på inte som rätt val längre. Å DET känns tufft.
 
 
Men jag och mamma (mamma var de väl egentligen) hittade en annan skola med 3 linjer. En natur, en samhäll och en "special" med MASSA häst. Skolan verkar riktigt bra och även bollat med en granne som gått där. Låter som ett bra alternativ. Dock ligger skolan typ 3h från där jag bor nu.. längre än första skolan jag var intresserad av... I alla fall:
 
Natur- uteslutet. Ska jag läsa natur ska de vara på skolan jag alltid drömt om, annars, never.
 
Samhäll- mycket mer lockande. Ger en bra grund, jag kan utbilda mig till polis senare om jag vill eller till nåt annat spännande yrke som psykolog t.ex ifall jag skulle "tröttna" på hästyrket.
 
"Special" med mkt häst- LOCKANDE, såklart! Läser typ 800p BARA hästämnen. *dröm*. Men hur smart om jag vill utbilda mig till nåt annat när jag blir äldre? Måste isf läsa till massa ämnen och kommer jag ha tid, råd och ork med det senare? Tveksamt :/
 
Så, just nu ser de väl ut att bli samhäll. Men andra och tredje-val? INGEN koll alls. Detta blev mycket tuffare än jag trodde. Ändå har jag pratat med SYV 2 gånger och hade mer koll då. Men den försvann...
Har ju alltid varit så säker på vad jag vill. Jag VILL jobba med hästar, driva eget, tävla på hög nivå och leva med dessa djur. Men vägen dit, vilken ska jag ta?
 
 

Tonårslivet...

.. det ÄR tufft.
 
 
Att försöka passa in i dagens samhälle bland ungdomar är omöjligt i stort sätt. Du får inte vara ful för då är du tönt och du får inte vara snygg för då är du bitch. Du får inte vara duktig inom din sport för att nå framgång är = "gemigalluppmärksamhet" "tittapåmigförjagärbäst". Du får inte heller vara dålig på något för då är du sämst. 
 
Om du har likadan jacka som en i din klass är du wannabe och om du har en egen stil är du dum i huvudet. Inte för korta shorts och inte för långa byxor, inte för tjock och inte för smal. Inte för mycket smink för då är du fjortis och inte för lite smink för då är du barnslig. MEN du får inte heller vara lagom, för då är du perfekt och då vill ingen vara med dig.
 
*host*
 
Allt där uppe e bara skitsnack. Du ska se ut precis hur du vill, vill du ha korta shorts och mycket smink så ska du ha det. Men att våga se ut som man verkligen vill i detta samhälle tycker jag är svårt.
 
Inte bara all de krav vi sätter på oss själva med utseende. Skola och betyg då? Ännu värre. Jag känner riktigt stor press när det gäller skola. Jag har inte tid att vara sjuk en dag för då är det 2 genomgångar jag missat och en viktig uppgift till nästa vecka.
 
Så skolan sätter mycket press på oss! Jag tycker det är lite svårt att hinna med både aktiviteter och läxor på en fritid när man är hemma 4 från skolan och ska sova 10. 6h låter mycket... men vart tar dom vägen då?
Först ska man äta (och de tar minst en timme för mig), sen ta ut hundarna, snacka med syrran sådär 1h. Sen är det träning 2h och när man kommer hem ska de duschas och ätas igen. När man väl har tid med läxor är klockan 9. En timme.. vad hinner man då? 5 mattetal? Nä men typ...
 
Det är ofta just nu som jag känner att det blir för mycket. Då orkar jag inte med övriga krav som utseende och att ha pojkvän. O-M-G måååste ha kille för de har alla min kompisar :O :O
 
Nä. Dyker Han med stor H upp så haffa han, annars, leta inte. Han kommer när tiden är inne, innan dess-fokusera på sånt du VERKLIGEN måste. Jag tror de lönar sig i slutändan. Det skulle vara så för mig.
 
 
 
Vad tycker ni om tonårslivet? Trivs ni som fisken i vattnet eller känns de tungt? 
 

Min åsikt om western

Jag läste ett inlägg förut idag där en tjej påstod att western är djurplågeri. Satte nästan i halsen.. nä men de gjorde mig ledsen. Att någon som (vad jag uppfattade de som) inte ridit western själv kan utifrån 2 bilder säga att de är flängridning gör mig ledsen. Jag har själv ridit western några gånger. Tagit typ 3 lektioner och ridit western på vår gammla häst. Så jag VET vad jag skriver, jag är långt ifrån proffs, men jag vet lite!
 
Western är väldigt mjuk ridning, du rider med sätet och använder nästan inte tyglarna alls. För att svänga lägger du mer tyngd på ena sidan i sadeln och lägger tyglarna mot halsen. Det finns olika grenar inom western och vissa sliter mer än andra. Bilden nedan visar trail vilket jag tycker är en väldigt mjuk gren.
 
 
Jag har ridit en erfaren westernhäst och det var den lugnaste hästen jag någonsin ridit! Han lyssnade på minsta lilla, han var ganska kraftig och jag liten men jag fick han att göra precis vad jag ville. Jag red i alla gångarter och galoppen var helt underbar. Han var så avslappnad och mjuk. Det var inte 110 i galoppen utan den var samlad och fin fast han gick på långa tyglar. Jag styrde honom med sätet!
 
Tycker ni att dessa hästar ser ut att må dåligt av western?
 
 
Kolla tyglarna, HELT slappa och hästen gör ändå som ryttaren vill. Man rider inte med munnen, man rider med sätet och det är MJUK ridning! Hästarna går i en lång och låg form vilket är väldigt bra för dom. Jämför dressyren där hästen ska gå smalad och "ihop tryggt". När en häst ska rehabliteras ska den oftast ridas i en lång och låg form, alltså måste de ju vara bra för dom. Och i western rider du hästen låg och lång.
 
Titta då på bilden nedan. En gren som det är mer fart och "fläng" i. Men titta tyglarna, LÅNGA. Ryttaren styr fortfarande med sätet och benen, hästens ena öra är framåt och det andra örat lyssnar efter ryttaren. Hästen är nyfiken och älskar de den gör och det är inget som plågar djuren alls, enligt mig. 
 
 
Jag håller med om att vissa grenar inom western sliter på hästen, men titta hoppning och fälttävlan då! Sliter de inte mycket där också? Gymkana då? Där går det också snabbt och det är snäva svängar.
 
Sen så rider vissa westernryttare mer rodeo än western, men de är ryttaren då. Western i helhet är en mjuk ridstil och hästarna är väldigt lydiga. De finns hoppryttare som sliter och drar massor i munnen, piskar med spöt gång på gång. Alla gör inte de, men de finns några. Samma sak. Olika från ryttare till ryttare.
 
Nå, vad tycker ni? Är jag ute och cyklar totalt? Är western djurplågeri? Vill ha era åsikter och jag tål kritik! :)
 

Om jag skulle köpa häst..

skulle jag tänka efter både en, två å tre gånger innan..
 
 
Jag skulle absolut inte köpa första bästa. Ååh nej. Skulle kolla läänge. Men jag tror att det till slut skulle bli en häst som denna:
 
En ganska ung häst. 7 år kanske, stor och då menar jag stor och biffig. Snyggt byggd och smidig. Det skulle vara DEN, inte vem som helst. En med väldigt fina steg och en lovande framtid. Lätt i munnen, lydig för skänklarna, egen motor, nyfiken och kvick. Ja ni hör ju själva, rena miljonhästen ;)
 
Jag föreställer mig hästen i brunt, något i stil med den ovan. Kort man, tjock svans, inget hovskägg ;), musklad och bra byggd. Hoppar med bra bakbensteknik och bjuder fint på hinder. Gärna lite stuttsig och laddad. Inte het som flänger runt en bana på 130, men ändå lite krut och power i stegen. Mmmums..
 
Jag skulle inte köpa hästen för att rida till och sedan sälja. Det skulle vara hästen som jag tsm med startade min karriär inom "hoppbranchen". Min ögonsten och en bästa vän. En häst som står kvar på gården tills hans sista dag är kommen.
Absolut ingen tävlingsmaskin utan mycket ut och jobba i skogen, träna konditon på travbanan, mycket markarbete osv. En välriden polle med ett hjärta av guld.
 
Denna häst kommer stå i mitt stall om sådär 10 år. Vara den som sticker ut huvudet när man kommer och gnägga i hagen. En riktig pärla <3
 

Ett vanligt problem

 
Det är därför kompisar finns! Du finns där för dom när dom behöver dig, sen är dom där för dig när du behöver dom. På något konstigt sätt är det mycket lättare att ge råd till andra än va det är till sig själv...
 
Jag hjälper gärna andra, jag vill vara en person som finns där när andra behöver mig och som lyssnar när någon behöver prata. Försöker hjälpa till så mycket jag kan, visar att jag bryr mig för det gör jag! Jag hoppa att det finns någon som kan "lita" på mig eller känna att den kan prata med mig. Jag hoppas verkligen det och jobbar för att det ska bli så varje dag. 
 
Det finns många personer i mitt liv som verkligen FINNS där för mig och som bryr sig om mig. Jag ser så tydligt vilka det är och uppskattar det så sjukt mycket!
Ni messar när jag inte kommer till skolan, ni sätter er bredvid mig om jag är ensam, ni ser på mig om något är fel, ni tröstar om jag är ledsen, ni lyssnar om jag måste prata, ni hittar på en ursäkt åt mig ifall jag är i trubbel, ni ger råd och ni vägleder mig.
 
Jag är så otroligt tacksam och glad att ha er i mitt liv: Elin, Lowa, Stine, Johan, Sara, Vendela och Leia.
 
Ni är underbara människor, vill alltid finnas där för er <3
 

Kärlek

Kärlek finns överallt och på såå många olika sätt. Kärlek till kompisarna, mamma å pappa, pojkvännen och hästen är inte den samma. Man känner olika saker och olika känslor kokar, men ändå så kallas det kärlek. Ja ni, det är ett brett ord det där...
 
 
 
När jag tänker på ordet kärlek, eller dess betydelse poppar bara en person upp i mitt huvud. Han är den första som kommer upp och den enda jag tänker på. Inte så konstigt kanske ;)
 
Det pirrar sådär gott i magen när han tittar mig i ögonen och ler. Och känslan när han dyker upp bakom mig och ger mig en kram. När han skriver "hej älskling" i chatten.. Det är som att gå på moln eller flyga. Det är såå nära lycka jag kan komma. För mig är DET kärlek <3
 
Jag har aldrig känt mig så 'vacker' innan, så hel och så känslosam. Har alltid puttat bort killar som gillat mig och vänt ryggen till. Blivit irriterad på dom och arg. Vet att jag skrek till en kille i tvåan: "Aldrig i hela mitt liv att jag gifter mig med dig.." Kaxigt och drygt, jag vet.. ;)
 
Men jag ville verkligen inte att någon skulle vara kär i mig eller tycka om mig på det sättet. Jag ville vara ifed och inte ha någon att hålla i handen och messa med på kvällen. Jag älskade att vara singel, men det var kanske för att jag aldrig vetat hur det är att ha ett riktigt förhållande..?
 
 
Som tur är får man ändra åsikter. Vet inte om jag varit så lycklig som jag är nu? Har aldrig saknat någon såå mycket som jag saknar dig. Det är lite läskigt ibland hur beroende man kan bli av en person och hur galet förälskad man kan vara. Men något jag tycker är viktigt från "utomstående" är att inte lägga sig i andras förhållanden. Tyvärr ser jag alldeles för mycket sådant och det gör mig galen.
 
Jag har aldrig lagt mig i andras förhållande om dom inte bett mig. Då har ingen ingen rätt att lägga sig i mitt. Att lägga sig i saker man inte har att göra med är det som gör mig mest förbannad tror jag. Jag erkänner att jag är väldigt nyfiken av mig, som många andra. Men man får inte vara FÖR nyfiken. Det blir jobbigt och varför måste man veta allt? Skaffa egen kille och gör samma sak, så vet du sen!
 
Jag säger det igen. Låt dom sköta sitt! Låt mig sköta mitt! Sköt ditt! Tro det eller ej, men det är inte omöjligt ;)
 
Om vi ska spåra tillbaka till kärlek då, så finns det ju massa olika sätt att älska någon på. Ibland är det inte alltid så lätt att beskriva det, men jag ska försöka. Mamma, pappa och mina syskon. Det är min familj, min stora trygghet. Dom få människorna som vet typ allt om mig. Som jag vet ALLTID ALLTID finns där för mig och som skulle skydda mig till varje pris. Tro fan att jag älskar dom lika mycket som dom älskar mig!
 
Kärlek för mig är väldigt viktigt. Det har blivit väldigt viktigt sedan jag gick från singel till förhållande. Jag är glad att jag inte skyndade mig in i detta med killar i för tidig ålder.
Att vara ihop 1v och sedan göra slut, be kompisen fråga chans och inte våga hålla handen.. nja, det har aldrig passat mig och jag är glad att jag inte var "sån". Jag hade mina kompisar och aktiviteter, det räckte gott och väl!
 
Vet tjejer som räknade hur många killar dom hade varit ihop med.. Jag bara skaka på huvudet. Dom tyckte säkert det var roligt och kände sig populära, vilket gjorde dom nöjda. Men var det äkta kärlek..? Sry, men jag har svårt att tror de :/
 
Jag som person vill ha saker seriöst, jag behöver ha personer i min omgivning som älskar mig även om jag är så öppen som jag är. Eller rättare sagt, så öppen som jag blir när jag litar på någon.
Jag skriver inte ut massa om mitt och Johans förhållande eller pratar så mycket om det, guess why! För att jag tycker det är Vårat. Ingen annans och ingen annan har något med det att göra. Simple as that!
 
Men jag kan säga att vårat förhållande är väldig seriöst och väldigt öppet mellan oss, därför det hållt så bra i över 4 månader utan bråk? För mig som person, behöver det vara seriöst. Medan andra kanske älskar förhållanden i 3v? Spelar ingen roll för mig, det är deras sak.
 
 
Jag är otroligt kär. Första gången, på riktigt. Kärlek för mig har detta året blivit så sjukt mycket viktigare och betydelsefullare. Det är vackrare än jag trodde...
 

Vi ramar in oss själva

Låter inte det idiotiskt? Att lägga fällben för sig själv och sätta upp hinder i onödan? Att vi ramar in oss själva är vi människor så läskigt bra på att göra. Vi är lite trångsynta, vi måste komma ut ur lådan liksom, titta oss omkring och inte bara ner i backen hela tiden. Tänka längre än näsan räcker xd
 
När jag skriver de där uppe.. tänker jag på en sak.. tonåringar!
 
Jag tror att vi är bäst på det. Vi har satt upp så sjukt korkade grejer och "regler" för oss själva. Ingen vet riktigt HUR man ska vara för att passa in. Å där kom det, ordet PASSA in. Hör ni hur korkat det låter, eller är det jag som är ute och cyklar?
 
 
Man får inte ha svarta kläder och svart hår, då är man emo. Har man dyra plagg är man bortskämd, pluggar man mycket är man tönt, gör man duckface är man fjortis, är man sig själv tror man att man är något osv osv. Det tar liksom aldrig slut, hur man än gör är något fel.
 
Och självklart ska man inte ändra på sig efter andra, absolut inte. Det är synd att allt är så inramat, tänk vad coolt om alla för åtminstone en dag kunde tänka positivt om alla man möter på, acceptera och berömma andra för vad dom gör/ser ut osv. Inte snacka minsta lilla skit. Hade inte det varit helt fantstiskt?? Det är i den världen jag skulle vilja leva i. Lätt.
 
Sedan så säger jag inte att vi tonåringar är dåliga, vi är mer dumma och rädda. Vi är rädda för vad andra ska tycka och det är för att vi ramat in oss själva. "Sagt" att man får inte se ut si å så.
Det är FÅ som verkligen vågar sticka ut och klarar att bara gå förbi allt skitsnack som väller ut. I skolan.. jisses, skitsnack överallt och hela tiden. Den tycker det och den tycker det, hon gör si och han gör så. blablabla...
 
Jag har lovat mig själv sen många år att inte prata illa/snacka skit om andra. Jag måste inte tycka om alla, men dom jag inte gillar kan stanna i huvudet. Det måste inte komma ut till varje kompis, folk måste inte veta allt.
 
Men poängen var att jag tycker det är dumt att vi i tonåren är så osäkra att alla måste följa nån j'vla instrukstion för hur man ska se ut och bete sig för att inte folk ska snacka skit. Det är i alla fall så jag uppfattat det för tydligen är utstickare inte okej. "dom får liksom skylla sig själva att folka snackar skit om dom". Seriöst. Hör ni hur korkat det låter?
 
Nä snälla ni, är det inte dags för förändring? Vi lägger oss i andras liv alldeles för mycket. Håller vi mer fokus på oss själva tror jag att bara de ger förändring!
 
BRY dig om andra, men försök inte att ändra på dom. Den ända du kan ändra på är dig själv!
 
 
Tack för mig.
 

Förbannad är bara förnamnet

Idag har jag på 2h anmält 2st olika instakonton, dessa två konton var två hatkonton mot en person. En väldigt framgångsrik tjej på 12 år. Det är inte okej någonstan och inte mot någon! Det är sjukt.. att man kan med? Var finns föräldrarna? Hallåååå???
 
Blir galet besviken på folk, varför orkar man lägga energi på att skapa konton, sno bilder, lägga upp dom och skriva sjuuka saker om andra? Kränkande saker och verkligen hänga ut oskyldiga personer som man inte ens känner. Att vara avundsjuk är en sak, vara lite avis på saker och ting och önska att man själv kunde få/ha samma möjligheter. Men att försöka förstöra för andra och börja hata.. say wut?
 
Och ni som FÖLJER och GILLAR bilderna och kontona, det måste vara något fel på er också. ANMÄL, det ska ANMÄLAS!!! Var är era föräldrar? NI är minst lika skyldiga. Fy skäms, usch vad jag skulle må dåligt om jag var ni. Hur kan ni ens sova på nätterna?
 
Från och med nu så ska jag anmäla varje varje konto-bild-inlägg-film som är kränkande och INTE okej. Det ska anmälas, det är ett sjukt fel beteende. Hoppas ni också anmäler!
Vi måste rensa nätet från elakheter, mobbning, uthängningar osv. VI måste regarera och GÖRA nåt!! Det hjälper liksom inte att skriva: "Jag gillar inte nätmobbning", och sedan skita i det. Vi måste göra nåt, anmäla/sprida glädje osv för att det ska ske någon förändring. Ju fler vi är, desto starkare!
 
Kan man inte vara shysst på nätet har man INGET här att göra över huvudtaget, så enkelt är det!
 
 

Att vara tonåring

Ame vadådå? En vanlig siffra och så ton på slutet, liksom vad är grejen? Man ändras lite men what ever! Varför göra en så stor grej av de? Barn som håller på att bli vuxna, än sen? Jag är ju fortfarande jag, vem skulle jag annars vara?
 
Först nu, ett-två år senare fattar jag "grejen".
 
Kunde bli så sjukt arg förut när jag hämtade posten i brevlådan och såg brev till mamma och pappa som innehöll: "såhär hanterar du din tonåring på bästa sätt". Vadå hanterar? Jag är som vem som helst! Eller böcker om alkohol och droger, hur dem skulle undvika att jag blev full osv. Hur mina föräldrar skulle göra för att undvika att jag skulle börja dricka och blablabla. Asså va??
 
För det första är alkohol det äckligaste jag vet, det stinker och smakar säkert lika illa. Det intresserar inte mig för fem öre och aldrig gjort. Ska mamma och pappa få nån jävla instruktionsbok från kommunen hur dem ska handskas med mig?
 
Att jag inte flög i taket..
 
Åhh vad förbannad de gjorde mig! Varför ska VI särbehandlas för att VI fyllt en viss ålder? Vi är barn som håller på att bli vuxna, inga muterade fåglar! Wakie wakie, tack.
 
Fattar ni vad jag menar? Blev så arg och ledsen på samma gång, de sårade mig rejält. Kände mig som en sak, att mamma å pappa precis köpt ny tv med en instruktionsbok till för att veta hur den fungerar. Typ samma sak!
 
Jag tänkte inte förändras, jag skulle vara den jag är och alltid varit. Aldrig att jag skulle bli känslig och sur/grinig. Men nu fattar jag.
Jag kan ena stunden tycka att allt svävar på rosa moln med enhörningar skuttandes runt. Och två minuter senare tycka att allt ÄR ett rent helvete och bara vilja gå och begrava mig. Jag kan verkligen vara som natt och dag i samma kropp.. och inget kan jag göra åt det.
 
Jag märker också på mig själv att jag drar mig undan, stänger dörren om mig och "gömmer" mig i mitt rum. Där kan jag vara för mig själv, allt e tyst och lugnt, jag gör vad jag vill, lyssnar på vilken musik jag vill och allt e på mitt sätt. Behöver inte räcka till för någon eller anpassa mig för någon. Bara mig själv att tänka på!
 
Sanningen är.. jag älskar de. Tycker de är superskönt och mysigt, krypa ner i sängen, begrava mig bland kuddarna och glo på dataskärmen. Ha egen tid!
Kanske därför jag vill ändra så mycket på mitt rum? Göra det ännu mera trivsamt och mer på mitt sätt?
 
Tänker också ofta på egen lägenhet. Jisses vad skönt. Då är precis ALLT allt allt på mitt sätt, följer mina egna regler, lagar min egen mat, handlar för mina egna pengar och städar när jag har lust, inte när mamma ropar NU. Dock kan de bli väldig ensamt efter ett tag.
 
I alla fall så det jag ville komma till är att jag förstår väl nu varför vi fått alla dessa brev och tips även om mamma och pappa inte ens läst. Det finns jobbigare tonåringar än jag, lite mer vilsna föräldrar som behöver dessa brev. Bara för att just min familj klarar oss utan, kan det vara till stor hjälp hos andra.
 
Jag får oftast höra och frågar även själv ifall jag är jobbig och trilsk, men svaret är alltid nej. Jag är en "enkel" tonåring, jag följer oftast regler och bråkar inte 5 gånger om dagen med mina föräldrar. Självklart blir jag less på dem och irriterad, vi har små konflikter men inte mer än vanligt, bara om andra saker.
 
Jag har stränga regler, jag får inte vara ute till 00:00 på stan, är jag hos kompisar då ska jag vara hemma 10, punkt slut. När jag förflyttar mig ska mamma/pappa alltid få sms så dem vet var jag är osv. Ju mer jag sköter mig, ju friare tyglar får jag!
 

Jag har en öppen dialog med mamma och pappa, undrar jag något är det bara att fråga liksom. Det är ganska enkel eftersom att vi gjort det enkelt mellan oss. Dem är hariga och då är det minsta jag kan göra att följa reglerna och ha kontakt med dem. Man måste visa varandra respekt.
 
Det har hänt mer än jag trodde på dessa 2 år, eller va de nu är. Ibland känns allt piss, ibland helt underbart, som alltid bara att det växlar mer nu. Humöret är vassare och oftast låter man argare än vad man är. Vissa perioder e allt kaos, då kan jag gråta flera kvällar i rad. Det finns dagar då jag inte vet om jag är ledsen eller glad.
 
Då känns det inte alltid som att jag är boss 1 över mig själv..
 
Mitt i denna bergodalbana har jag kompisar som varit där jag är, är där nu eller är på väg dit. Då får jag stöttning när jag behöver det och dom när dom behöver det. Jag tror att det är den stora räddningen, i alla fall för mig!
 

Tänk om..

Det finns stunder då jag tvekar så sjukt mycket på mig själv. Orden "Tänk om" poppar alltid upp.
Dessa stunder påverkar tyvärr självförtroendet ganska mycket, mer än nödvändigt. Att sedan tänka tvärtom, att detta fixar jag, lätt som en plätt. Lätt att säga, svårt att tro- tyvärr.
 
Men det finns även stunder då jag tror på mig själv, puschar mig själv framåt även fast jag är lite rädd. Försöker bara trycka in massor med positivt tänkande och bara göra de. *Detta fixar jag, vi kommer klara de*. Att bara göra saker och inte tänka FÖR mycket eller för länge innan, det underlättar saken en hel del också!
 
Jag erkänner att när hindrena höjs över en meter, då kniper det till i magen. Egentligen är det inte höjden i sig som är läskig, det läskiga är att allt blir så mycket farligare. Hästen måste anstränga sig mer, jag måste rida bättre för ju högre det blir, desto svårare är det.
Att komma rätt på hindret är viktigt, annars kan de bli krasch, landingar i hindret osv. Å det är läskigt, för här kommer alla tankar: Tänk om.. tänk om. Hästen kan skadas, jag inte få rida på 10v.. scary.
 
Att komma för nära ett räcke på 50cm, de är inte hela världen. Att trampa av för tidigt på en oxer på 70cm, det fixar hästen. Men att hoppa av för tidigt när muren ligger på 110, det är skillnad.
 
Mitt i detta tänkande: Tänk om.. så försöker jag trycka in i hjärnan att det kommer gå bra, bara vänta och låt hästen sköta resten, benen om och lätt sits. Oftast går det bra! Men att komma över alla onda tankar och bara göra det, de är inte lätt som en plätt :-/
 
Just do it- tänk om de var så enkelt..
 

Asså tjejer..

Ibland kan jag skämmas så in i bänken att jag bara vill försvinna på grund utav tjejers beteende mot varandra och killar framförallt. Vill inte bli kopplad med dessa, *piiiinsamt* så de ba ryker om de. Varför alltid så kaxigt? Varför alltid såå tjejigt? Snälla någon, förklara..
 
Vi kan ta ett t.ex. stan. Ja, man hänger där någon gång, vissa varje dag andra en gång om året typ. Jag är sällan i stan, men när jag är där kan de göra mig mörkrädd ibland HUR tjejer är utåt, mot andra. Fine alla har dåliga dagar och allt är inte alltid frid och fröjd. Men att bitchblicka andra, ha en otroligt kaxig och inte-okej-attityd, nä, där går min gräns.
 
Sällan man ser killar med näsan i vädret och himlande ögon. Killar har oftast en schystare attityd mot varandra och har inte behovet av att visa för alla att *jag har de å de och därför är jag hundra gånger bättre än tjejen där borta i hörnet som bara har kopior och därför borde jag kaxa till min attityd ännu mera för att hon inte ska säga hej till mig för då måste jag också vara trevligt och då skulle världen gå under, alla sjukhus stängas och pappa måla ladan grön istället för röd*.
 
 
---Wake up---
 
Att dömma i första ögonkastet och hålla näsan ännu högre när man går förbi en främmande tjej, det är vardagsmat nu, dags att laga något nytt kanske?
Tjejer har oftast så fruktansvärt mycket förutfattande meningar om folk, speciellt andra tjejer. "Hon har en FÖR dyr väska, bäst att sätta henne på plats, bortskämda ungar är bland de värsta som finns", "Tjejen där borta har för långa ögonfransar och för höga klackar, hon tror hon e nåt va!".
 
Istället för att glädjas åt att hon har kunnat köpa/få en så dyr väska och att hon kan gå i dom klackarna. Le istället för att köra näsan upp i vädret. Man måste inte gå och älska alla 24/7, men lite trevligare attityd skulle inte skada. Ett leende räcker såå mycket längre än man tror!
 
De gäller såklart inte alla, vet att de finns en hel del tjejer med "rätt" attityd utåt, men tyvärr för få.
 
Tänk om vi kunde le mot främmande människor på stan och på stranden, människor vi stöter på i skidbacken och människor vi möter på samma joggingrunda. Att säga hej och le, de tar dig 2s. De kan alla bjussa på!
Tänka att: "Ahme den tjejen ser jättetrevlig ut och den killen hade ju jättesnygg jacka". Mycket trevligare än att man ska försöka se så tuff och cool ut hela tiden. Att vara kaxig och dryg är inte coolt enligt mig. Att vara trevlig utåt, DET är coolt om nåt!
Sedan något som gör mig väldigt irriterad är tjejer som är såå "tjejiga". Och då menar jag när ett litet gäng fnissar och fnissar och flamsar runt hela tiden. 11 åriga tjejer som leker fjortisar och stalkar en kille 24/7 som redan har flickvän.
Ringer till han hela tiden, bombar han med sms. En tjej ringer, 3 pratar samtidigt och i mun på varandra å resten fnittrar och gapflabbar i bakgrunden. Jag kan förstå att de kan vara kul, men byt plats på situationen. De är du som bli stalkad heeela tiden och du får ena efter andra samtalet av fnittriga småtjejer som leker. 
 
Hur pallar ni killar?
 
Visst, de händer inte hela tiden, men att bli utsatt någon gång måste vara jobbigt? Speciellt om ni inte känner tjejerna. Hade jag haft ett killgäng som ringde och bomba mig med kik/insta/sms/pm ett par dagar på raken. Jag hade flippat ut. När allt ba e flams trams och på "skoj". Hm.. ah men skoj för vem? Jag hade inte tyckt de va de minsta skoj, kanske i 10min, sen är de nuff.
 
Ring och skoja med en kompis ni faktiskt känner och som kan ta de. Men främmande människor, scary..
 

Mår bra *host*

Livet är verkligen en bergodalbana, upp och ner, all the time. Sjukt, men vanligt antar jag. Fryser och svettas, ler och gråter, tittar och blundar, skriker och viskar, in och ut, höger och vänster. Ni fattar.
 
Trodde inte att de skulle bli så komplicerat i tonåren. Var helt hundra på att de skulle vara som vanligt! Men jag hade fel, så fel.
Ibland vill man vara barn, ibland vuxen. Folk sårar, kanske omedvetet? Samtidigt som vissa tröstar, omedvetet! Det är såå orättvist lätt att flippa ur, på heelt fel personer. Oskyldiga. För att någon eller något annat gör än galen. Då är det skönt att vara själv, väldigt själv.

När personer och människor, barn som vuxna accepterar de, då är jag väldigt tacksam. Alla behöver vi egentid, och jag lite mer just nu.
 
Jag gillar att sitta på mitt rum, helt själv, ha musik i öronen och koppla bort verkligen alla och allt. Ligga i sängen och gråta ut inombords även om jag inte alltid vet varför jag e ledsen. Eller sitta vid datorn och skriva ut till er, förvandla mina tankar till ord.
 
Tror inte att folk ser de på mig om jag är ledsen, är ganska bra på att begrava känslor. Jag väljer när jag vill visa de och inte. Ganska ofta väljer jag att hålla de för mig själv, men på något sätt måste jag prata med någon om de, när jag är redo.
I detta fall, har jag valt att hålla de flesta känslor inombords. Vill inte prata med någon om de, än. Och faktiskt så just nu, sitter jag helt själv på mitt rum med musik i öronen och skriver detta inlägg, som du läser nu.
 
Jag vet helt seriöst inte varför jag mår så bra nu *host*. Det är väl något här och något där som tillsammans blir större än va de kanske egentligen är. Aa de är så komplicerat.. blir sömnig bara att tänka på de, *gäsp*.
 
Det finns en person, som står mig galet nära, som jag vet läser detta men som inte vet hur mycket jag ångrar mig. Jag vet, jag vet att jag kan vara helt sjukt orättvist arg på dig ibland, men de är aldrig du. Aldrig. Det är jag som inte mår bra, inte du. De går ut över dig och det är FEL, verkligen fel. Men trots de, så kommer du tillbaka, du sviker inte, du finns där. Bokstavligen finns där! Ordet tack är löjligt litet just nu.
 
Hoppas du vet vem du är, vägg i vägg och alltid varit..
 
 
Vet inte om jag ska publicera detta eller inte.. känns ganska naket för mig. Vill ju egentligen inte att någon ska veta, men snart kanske hela internet kan se de. Kanske jag gör allt större än va de är, men de är inget jag väljer.
Även om detta inlägg publiceras, vill jag fortfarande vara för mig själv. Mina känslor och mina tankar. Har ni läst detta så tack, men tror inte att jag kommer publicera några kommentarer eller svara på några sms.
 
Med detta inlägg säger jag nu, godnatt.

Att försvara sig

Det kan man göra på tusen olika sätt. Jag på ett och du på ett annat. Läst runt på lite bloggar och läst inlägg där bloggare försvarar sig, hm.. vissa kör på stentufft, ger tillbaka medan andra förklarar lungt och försiktigt. Vad är rätt och vad är fel? Denna oändliga fråga som dyker upp precis ÖVERALLT.
 
Jag kan bara prata utifrån mig och mina åsikter, jag älskar att bolla idéer med andra och försöka förstå hur dom ser på saker och ting. Kul att diskutera grejer och kanske man ändrar uppfattning! Men tillbaka till detta att försvara sig själv. Ja tror de är viktigt, inte låta andra köra över än. Men (detta eviga men:et), jag tror de är ännu viktigare att göra de på rätt sätt. Och med det menar jag de sättet som passar DIG, på det sättet som är rätt för dig.
 
Får jag någon elak kommentar, gör jag inte så stor grej av de (enligt mig själv). Okej, fine, de beror ju såklart på vad de står. Men vi tar ett t.ex. "Fin, men för mycket smink". Där har vi en åsikt igen. Denna kommentar var kanske inte så elak men den väcker ändå tankar. Vadå för mycket smink? Är det fint eller inte? Här blir jag mer ba: *Men snälla, lilla, rara du, jag använder precis HUR mycket smink jag vill. Skit samma vad du tycker!*
 
Men destom mer folk tjatar på att jag sminkar mig för mycket och tar för mycket mascara å yada yada, desto MER mängd smink tar jag. För att bevisa för folk att jag inte tänker lyssna, jag gör som JAG vill, INGEN bestämmer över hur jag ska se ut eller hur mycket sminka jag ska ha. I värsta fall mina föräldrar. Tjata på du, men de blir ba ätte värre. Jag gör tvärt om för att tala om att JAG bestämmer inte du. Erkänner, det är ett löjligt spel, men det passar mig, just nu i alla fall.
 
 
Ska man försvara sig från lite tuffare och råare kommentarer så hur gör man då? Jag kastar inte tillbaka skit, jag orkar inte lägga energi på att kasta tillbaka även om jag tycker att personen är värd de tusen gånger om. Jag kastar bara tillbaka om mina vänner eller min familj/pojkvän råkar illa ut. DÅ kastar jag så mycket jag bara kan. DÄR går en jävligt tydlig gräns. Sedan så vill jag inte göra saker större än det är. Att vända ryggen om funkar alltid, gillar inte riktigt att använda de ordet vid dessa tillfällen, men oftast i alla fall. Då har du inte varit skurken!
 
Men ska jag försvara mig själv så förklarar jag min syn på de. Ifrågarsätter (de gör jag ofta) varför och hur den personen tänker som va lite stor i käften. Ett svar på en elak kommentar från min sida skulle kunna se ut såhär:
"Nej vad söt du är, tror du vet allt när du inte ens vet hälften. Tro mig, jag har nära och kära som håller koll på mig, oroa dig inte. Nästa gång får du gärna skriva vem det är, lite fegt att kommentera tyket utan namn tycker jag allt. Å jag ser ut som jag vill, det känns mest äkta för mig att personer själva bestämmer över sitt eget utseende. Kram kram!"
 
Detta var ett blandat svar, beroende på hur kommentaren ser ut. 
 
Men de finns andra jag sett som är lika tykna i käft dom med. Och jag kan förstå de, inte alls kul att bli utsatt, såklart man vill kasta tillbaka, jag köper de. Passar det den personen så varför ska jag lägga mig i? Jag bara undrar hur man tänker då för enligt mig skapas en liten fajt. Då ska personen som börja kommentera elakt svara tillbaka och sen igen å igen. Då är ett onödrigt spel igång och de kan leda till större och större saker. Istället för att bara blunda och vända ryggen om, koncentrera sig på snälla kommentarer och svara på dom istället. Men som sagt, jag har inga större värderingar i ur andra sköter sitt, bara undrar!
 
 
Så, vad tycker ni?
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0